”Det har inte gått så bra för mig i skolan tidigare, men på folkhögskolan vände det”, berättar Sabina Ajeti. I somras blev hon klar med studierna på Allmän kurs och avslutade terminen med att ordna en helg för att fira vänskapen med kurskompisarna. Nu går hon på socionomprogrammet på Malmö högskola.

När började du på Allmän kurs?
– Jag började 2013 och gick tre år. Jag hade en termins avbrott under tredje terminen och sedan kom jag tillbaka.

Varför började du på folkhögskola?
– Jag började för att jag känner att Komvux inte passar mig. Det har aldrig gått bra för mig i skolan tidigare. Jag har alltid avbrutit studierna och mått dåligt under skolan och gymnasietiden. Först började jag på SMF, Studiemotiverande folkhögskolekurs. Det var verkligen motiverande att gå där, med riktiga personligheter till lärare, så då började jag snabbt på Allmän kurs. Det var lite av en slump att det blev så, kan man säga.

Motsvarade kursen och folkhögskolan dina förväntningar?
– Jag hade inga förväntningar att jag skulle klara det. Det enda jag tänkte var att jag behövde hitta en sysselsättning och fixa mina betyg. Det har alltid funnits en anledning att hoppa av, om man säger så.

Var det någon särskild tid då den känslan vände?
– Jag har alltid varit den som tar hand om alla andra, men det kändes inte som om någon tog hand om mig. Jag hade inget permanent boende och personliga problem tog över. Jag började träffa kuratorn jättemycket. Hon fick mig att inse att jag lever mitt liv för mig själv. Om jag vill vara en god medmänniska så kan jag vara det, men jag måste komma ihåg att tänka på mig själv också.

Under din sista termin ansökte du och några vänner om miniprojektstöd. Vad gjorde ni då?
– Vårt miniprojekt handlade om gemenskap, den gemenskap som är viktig i allas liv – speciellt om man går i skolan tillsammans varje dag. Det är viktigt att umgås utanför skolan och lära känna varandra på andra sätt, så vi hyrde en stuga och ordnade en helg tillsammans. Om man gör saker tillsammans tror jag man kan skapa band som varar hela livet.

Jag kan tacka kuratorn Lotta mycket för att vi gjorde miniprojektet. Hon har pushat fram min vilja lite, fått mig att hålla modet uppe. Hon har sagt: ”Du vill det här. Ta tag i det!”.

En period flyttade jag till Småland och gav nästan upp. Boendesituationen var inte så bra, allting hände så snabbt, och jag visste inte hur jag skulle göra med skolan. Det var tufft. Sedan flyttade jag tillbaka till Malmö igen. Genom skolan fick jag andra saker att tänka på och tack vare det tog jag mig igenom det som var jobbigt.

Vad studerar du nu?
– Jag går socionomprogrammet på Malmö högskola. Jag har alltid tänkt att jag vill jobba med människor, främst barn och unga i svåra livssituationer som mig själv. Jag vill bidra med en liten förändring som gör det bättre. Jag fick reda på socionomprogrammet när jag kollade utbildningar. Det var det som kändes mest rimligt även om yrket också är problematiskt. Det är ju alltid problem man jobbar med, men jag lär mig hantera känslor kring det.

Hur trivs du där?
– Jag stortrivs. Småsaker på lektionerna kan få mig att känna ”yay!” och jag älskar den känslan. Det känns som jag har hamnat rätt. En liten yay-sak kan vara en föreläsare som ska prata om sociologi, om anknytningsteorin eller att vi ska läsa juridik. Det har öppnat upp mina ögon för nya saker.

Jag hade bestämt mig för att jobba med barn och unga, men nu känns mycket intressant – jag vill hjälpa där det behövs. Jag tar det som det kommer och sen får vi se. Jag blir väldigt tagen av alla utsatta områden. Bara något sådant som de äldre, att det inte är så många som tänker på dem i samhället. Vi säger att unga ska göra något bra i framtiden, men vi måste också tänka på alla som lever här och nu.

Har du något råd till personer som inte trivs i skolan?
– Om man inte trivs så är det just därför man ska gå på folkhögskola. Även om jag har varit duktig i skolan, så har jag inte haft en känsla av gemenskap och tillhörighet. Det fick jag på folkhögskolan. Där är alla öppna och accepterande och det blir mycket mer personligt.

Man kan alltid lära sig något, om man har viljan. Motivationen hittar man hos sina klasskamrater. Bara något så enkelt som att sitta tillsammans när man pluggar matte. Sitta tillsammans, skoja, plugga. Alla visste att vi ville klara skolan, vi vill komma någonstans, även om det inte gått lika bra tidigare. Det är bemötandet som påverkar. Även om jag gått klart vet jag att jag alltid kan komma tillbaka och få en massa kramar.

Vad vill du göra i framtiden?
– Mitt mål har alltid varit att bli kurator. Jag är väldigt intresserad av hur människan fungerar. Varför gör vi våra val, hur kan man förhindra att må dåligt? Samtidigt vill jag inte begränsa mig. Kanske kommer jag jobba som kurator några år och sedan jobba på behandlingshem, eller resa utomlands och hjälpa till. Jag tycker det är viktigt att man ska tro på sig själv, motivera sig själv och ha mål i sitt liv.

Foto: Johan Nyberg